Maria Lund / Josefin Mollberg

MARIA LUND : Jag har rötter i Värmland, men är nu verksam i Skövde. Min fascination för övergivna platser tog fart redan när jag var liten. Jag var väldigt liten när jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg, till huset mitt ute i ingenstans, och satte mig och tecknade. Det må vara ett något udda intresse för en åttaåring, men tänk så mycket historia, kultur och ovärderliga minnen som kan rymmas i ett enda hus. Tänk så många oskrivna berättelser de bär på – berättelser som är värda att dokumenteras. Jag har befunnit mig på platser där det sett ut som om någon bara plötsligt gått ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Jag har befunnit mig på platser där de malätna innetofflorna stått prydligt nedanför sängen. Där ytterkläderna hängt på sin spik och kaffekoppen stått kvar på bordet. Där en frisk sommarbris plötsligt tagit tag i en trasig gardin. Det väcker både känslor och frågor. Och det är lika mycket de frusna ögonblicken och förfallet självt som fascinerar. Mitt konstnärskap drivs av ett ständigt sökande och utforskande och jag vill inte gärna begränsa mig till ett enda uttryck eller en enda teknik. Jag vill kunna kombinera tekniker och experimentera utan gränser, för att på så sätt utvecklas och överraskas. Den första bilden blir aldrig den sista. Jag betraktar. Absorberar allt. Jag fascineras av det som för länge sedan borde varit borta, men ändå står kvar. Min konst är en personlig reflektion av det som pågår på ytan och inuti, och jag vill söka mig bortom det sedda.

JOSEFIN MOLLBERG : Med mina djurtroféer vill jag skapa porträtt av djur som individer och väcka lite tankar kring vår syn på djur. Jag reflekterar över att djur också visar äkta känslor, har identitet och värde.
Djurtroféerna har alla sitt eget uttryck. De har fått sina namn efter människor jag mött, sett eller känner som liknar deras personlighet. Jag styr aldrig uttrycket i förväg, det blir som det blir, och jag hoppas lämna utrymme för betraktarens tolkningar av varje individs personlighet.
Jag arbetar i stengodslera som jag färgsätter med engobe. Form- språket är figurativt men på gränsen mellan verklighet och fantasi.